Jag försöker upprepa det för mig själv om och om igen, ändå går det inte riktigt att förstå.
Vår uppsats är färdig.
Vi har 180hp och kan ansöka om examen.
Vi kommer aldrig mer behöva komma hem från jobbet och sätta oss för att skriva.
Vi kommer aldrig mer vara lediga med dåligt samvete på grund av uppsatsen.
Vi kommer aldrig mer gå på sommarsemester med vetskapen om att det finns annat vi borde göra.
Vi kommer aldrig mer fira jul med uppsatsen hängandes över oss.
Den där uppsatsen har verkligen varit med och förpestat precis alla delar av livet de senaste två åren. Det har såklart inte varit effektivt slit den här tiden, vi har lagt bort den, hämtat upp den, lagt bort den igen och så vidare.
Att vi nu slutfört den är för mig mitt livs hittills största gåta. Hur har vi orkat vara så tjuriga? Beslutsamheten har inte legat i att verkligen vilja ha en examen för min del, det har snarare varit av anledningen att all tid vi lagt ner hade varit för intet om vi hade gett upp.
I och med sitsen vi hamnade i, ett universitet som lämnade oss elever i kläm och inte tog sitt ansvar för problem som funnits i flera års tid, dödades precis all studieglädje jag annars lyckats uppehålla ganska bra under mina femton år i skolan. Det känns väldigt tråkigt och som det känns nu kommer jag aldrig mer vilja lägga makten i någon annans händer att bestämma över mitt liv. För det är precis så det har känts den här perioden, vi har varit så beroende av en annan persons vilja att godkänna vår uppsats, och på grund av det höll vi på att bli utan vår examen. Tack och lov fanns någon tillräckligt stark vilja djupt inom oss, och nu sitter jag här med en kvittens på min ansökta examen. Hur sjukt är inte det?
Och för er som missat det så är såklart den andra hälften i "vi" Andrea. Vilken uppsatskamrat, vilken kämpe, vilken vän! Hon har helt klart varit optimisten i det här samarbetet, hon vågade hela tiden tro på att vi faktiskt kunde medan jag gång på gång lät mig nedslås av vår handledare. Fina vän, vad hade jag gjort utan dig?
Vilken dag, vilken dag!
