Solo.
Tusen tack till Andrea och Bengt som hämtade mig vid Arlanda inatt för att jag skulle slippa hänga där hela natten. Helt ovärderligt att ni ställde upp!
Nu sitter jag själv här i mitt lilla andrahandskrypin och känner mig ensammare än någonsin fast Sofie ringt och sagt att jag får komma till dem när jag vill. Hon erbjöd till och med att vi kan åka och handla tillsammans och så nu när mitt knä är ur funktion. Så himla rar!
Men home is where the heart is och för tillfället är det i Östersund. Jag hoppas tomheten går över de närmaste dagarna. Det spelar ingen roll att det är en kort sväng den här gången, det känns tomt och trist att vara utan Jonas.
Kommentarer
Trackback
