Ett enda steg.
Hur ska man kunna vända att börja träna till något positivt när det enda som maler i huvudet när man är ute och grisar i löpardojorna är: "varför slutade jag, jag kommer aldrig få konditionen tillbaka". Varför kan man istället inte tänka: "Åh vad skönt, första steget mot ett bättre flås är taget, nu kör vi". Jag gillar verkligen löpning, därför förstår jag inte varför det är så svårt. Lika stor ångest varje gång innan jag tar mig ut, men när jag väl flåsar på i någon park är det så härligt. Nu kämpar jag dock med nya skor med, aldrig någon höjdare!
Så vad tar vi med oss från idag? Att alla resor börjar med ett enda steg.
Puss och godnatt godingar!
Ja det är lika svårt att komma igång fast man har ett löpband bakom soffan...3 steg så är man igång...men dessa 3 steg vill aldrig gå åt rätt håll, styr gärna förbi! Man har en tendens att titta på bandet..tänka...imorgon..då börjar jag!
Verkligen, tänk om man gjorde allt man tänkt göra i morgon. Då skulle det bli mycket gjort! Spännande med TV4 förresten, se till att kamma dig ordentligt! ;)
