jennifer bergman

Mina armar är och förblir döda. Som sagt var jag tvungen att prova det sladdade spåret till Storön som pappsen kirrade igår. Problemet var att det var borta, igendrivet. Efter mycket om och men hittade jag det, och det gick helt okej att åka fast det var en del drivsnö i spåret. (Själv tar jag det som ett framstegstecken, jag behöver kanske inte en autobahn för att kunna komma framåt längre?!). Men då kom nästa bekymmer, rena rama motvinden och en massa småspik rakt i ansiktet, inte så förtjusande trevligt. Mitt ute på sjön blåste det inte så dåligt heller, så när jag provat det där varvet en gång nöjde jag mig med det lilla vanliga varvet fyra svängar, och alltså kom jag upp i 6,5 km idag.

Passet avslutades, (såklart !) med att staka hela åkern upp även idag, med alldeles för korta stavar. Alltså blir det inte att pumpa armarna på gymmet ikväll, då ramlar de nog av.

Nu ska jag stretcha och få i mig lite lunch. När jag tränar är jag hungrig hela tiden, och till och med pappa påpekade det idag. Haha, då är det rätt illa ^^

Meen, äta bör man annars dör man. (Äter gör man och ändå dör man..)

» Jag är min egen största utmaning.

♥        J e n n i f e r .