MÄNniskor.

Jag är förmodligen för tjurig för mitt eget bästa, men tig ihjäl mig du bara - jag ger mig inte!

Ibland skulle det vara skönt att bara acceptera att man ibland tydligen måste krypa på knäna och tjugofyrasju krusa vissa MÄNniskor, (stal det uttryckssättet av Sara eftersom det var väldigt tydligt och bra), för att de ska vara nöjda. Men, faktum är, att jag inte tänker göra det fortsättningsvis. Jag har närmare bestämt inte gjort det sedan juldagen, vilket har fallit väldigt illa ut. Närmare bestämt inte ett ord över huvud taget, jämfört med det dagliga snacket som pågått i över två år. Det är en omställning, och förbaskat tråkigt.

Så, jag antar att min tjurighet inte alltid är till en fördel, men om den MÄNniskan tror att jag tänker hunsa hit och dit som att MÄNniskan vore fyra år, så tror MÄNniskan fel. Ska det vara så svårt att våga ha lite stake i ryggraden och ge ett och annat ärligt svar, och kanske till och med en och annan förklaring, är det ändå inte jag som går miste om något. Så är det, over and out.

» Men det betyder ändå inte att det är enkelt att acceptera, och att jag inte saknar den där MÄNniskan nåt så fruktansvärt.

♥        J e n n i f e r .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0