jennifer bergman

Här står jag, mitt i livet, utan att veta vad jag vill. Ångest, är det så det heter? Det drar ihop sig, och ju närmare studenten kommer desto oroligare blir jag. Ska jag plugga? Ska jag åka utomlands? Jag har verkligen ingen aning, och nej, det löser sig inte. Inte så länge jag inte vet någonting. Förmodligen får jag en sådan ångest bara för att så många andra har planer och vet vad de vill. Många drar utomlands och då känner jag att det är något jag också borde göra medan tid är, men jag är ju så himla hemmakär. Jag skulle förmodligen inte klara av att vara borta som till exempel au pair i ett år, det skulle kännas hemskt. Men min dröm är inte direkt att plugga vidare direkt, skaffa jobb och efter det villa-volvo-vovve livet.

Ja, ja är feg. Jag tycker om när jag vet vad som händer, när dagarna har rutin och när jag inte utsätts för saker jag inte vet om jag klarar av. Ändå vill jag mest av allt våga utsätta mig för alla dessa motsatser. Jag vill testa mina vingar utanför Sveriges gränser, jag vill uppleva nya delar av världen och jag vill få den erfarenheten, prova på den upplevelsen. Men, jag vågar inte. Tror jag. Inte själv.

Jag vet fortfarande inte om jag är ledig imorgon, såklart kunde inte läraren ge besked nu om han kommer eller inte. Alltså måste jag ställa klockan och kliva upp för att ringa receptionen, för att kanske få beskedet att jag är ledig. Fy satan vad hopplös han är. Förresten är jag övertygad om att han kommer komma även om han inte är helt kry, ofta han skulle låta oss få en gratis ledig dag mitt i veckan. Nej, skulle inte tro det. Satgubbe. Usch.

» Det enda sättet att förutsäga framtiden är att ha makt att skapa framtiden.

♥        J e n n i f e r .