jennifer bergman

Snart två veckor har gått och jag begriper om möjligt ännu mindre vad som hänt. Det enda jag kan göra är att försöka glömma, jag är trött på sömnlösa nätter med grubblade. Den här gången har jag blivit för besviken, hur det än blir så finns det inte längre någon chans att det ska bli som vanligt igen, som förut. Det skrämmer mig att jag var beredd att offra så mycket för dig, för ingenting... Jag offrade Jonas, jag var beredd att flytta. Jag var beredd att lämna allt jag hade för dig, och ändå räckte det inte till. Jag tänkte offra allt jag har för absolut ingenting. Som tur var hann det inte bli så, och tack och lov kunde Jonas förlåta mig. Nu är det bara det där svåra kvar, att helt ärligt kunna säga att jag inte bryr mig. Jag hoppas att det inte ska dröja alltför länge, även om det känns som den dagen är hopplöst långt borta.

Jag och Jonas trotsade kylan idag, -27°C och pjäxorna på och ut på sjön. Inte för att vi åkte så långt, men vi fick en himla massa frisk luft i oss och det är ju huvudsaken. Sen är det ju dumt att ställa till och bli sjuk med, då kan man vara ute lagomt mycket istället, så länge det är såhär svinigt sjukt galet kallt. Nu när det kryper neråt trettio minusgrader är det ju som att leva i Sibirien eller nåt. Men solen är härlig även om den inte värmer, den ger energi ändå.


Jag vet inte vad det är för röd prick där mellan mina ben, typ en snöflinga på kameran. Men det gör ju inget, jag bjuder på den. Och det är lite synd att det inte syns hur fruktansvärt mycket kläder jag pylsat på mig.


Tänk att det till och med syns att jag är skidåkare i grund och botten. (?!)


Jonas har ett fantastiskt bra tålamod med mig när jag sprattlar på som mest i min "skate a la jennifer stil".

» Det finns "män" man tycker om, och "män" man känner väl.

♥        J e n n i f e r .