Aggresion övergår i besvikelse och saknad.
Herregud, förskräckligt dålig uppdatering, men mitt liv har varit aningens mer upptaget än vad det brukar vara, för nu har jag ju barn att passa. Eller ja, hund i alla fall. Men det är mer komplicerat och tidskrävande att kissa henne än en liten bebis som kissar i blöjan faktiskt.
Igår var det full fart, åkte förbi Fränsta och hälsade på Elina och Rickard på vägen hem från Östersund, åkte skidor länge med voffsingen när vi kom hem, sen pang vidare till Ljusdal och göra allt nödvändigt här. Det var igår det.
Nu har vi precis blivit klara med dagens uppdrag, förutom det jobbigaste - plugget - såklart. Ska skriva ett cv och ett personligt brev, och så svårt kan ju inte det vara. Det knepiga är väl att jag ska ljuga om alla tidigare erfarenheter och se till att jag inte ljuger så de sätter dit mig totalt på skolan sen. Det vore ju lite lätt jobbigt. Sen ska Amber ut en liten sväng med, som förhoppningsvis ska fungera lite uttröttande. Dock känns det som ett hopplöst fenomen, men, hon är söt.
En månad har gått och jag förstår ingenting. Frustrationen och aggresionen övergår sakta men säkert till besvikelse och saknad, och så kommer det vara så länge jag inte får svar på vad som hände - vad jag gjorde. Att något uppenbarligen kunde gå så fel utan att jag skulle förstå någonting efteråt, det känns ganska konstigt. Och jag önskar, jag önskar, att jag kunde ge mig. Men det kan jag inte. Och jag önskar, jag önskar, att du vore tillräckligt engagerad för att läsa det här, och att det kunde få dig att förstå hur jag mår på grund av det här. Och att det skulle kunna få dig att ge mig det enda svar jag behöver, för du vet så väl att det är du som har det.
Ja jag ville leva farligt, så jag slängde mina skor,
Men när man väntat allt för länge, blir inget som man tror.
Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt.
Du försvann för längesen, men du är fortfarande överallt.
Jag är aldrig nöjd med något, jag har alltid varit sån.
När jag ser mig själv i spegeln, vänder jag mig om.
Det enda jag vill veta är vad som blev så fel,
Men jag ska sakna dig imorgon, för du vet hur jag kan bli.
♥ J e n n i f e r .
Igår var det full fart, åkte förbi Fränsta och hälsade på Elina och Rickard på vägen hem från Östersund, åkte skidor länge med voffsingen när vi kom hem, sen pang vidare till Ljusdal och göra allt nödvändigt här. Det var igår det.
Nu har vi precis blivit klara med dagens uppdrag, förutom det jobbigaste - plugget - såklart. Ska skriva ett cv och ett personligt brev, och så svårt kan ju inte det vara. Det knepiga är väl att jag ska ljuga om alla tidigare erfarenheter och se till att jag inte ljuger så de sätter dit mig totalt på skolan sen. Det vore ju lite lätt jobbigt. Sen ska Amber ut en liten sväng med, som förhoppningsvis ska fungera lite uttröttande. Dock känns det som ett hopplöst fenomen, men, hon är söt.
En månad har gått och jag förstår ingenting. Frustrationen och aggresionen övergår sakta men säkert till besvikelse och saknad, och så kommer det vara så länge jag inte får svar på vad som hände - vad jag gjorde. Att något uppenbarligen kunde gå så fel utan att jag skulle förstå någonting efteråt, det känns ganska konstigt. Och jag önskar, jag önskar, att jag kunde ge mig. Men det kan jag inte. Och jag önskar, jag önskar, att du vore tillräckligt engagerad för att läsa det här, och att det kunde få dig att förstå hur jag mår på grund av det här. Och att det skulle kunna få dig att ge mig det enda svar jag behöver, för du vet så väl att det är du som har det.
Ja jag ville leva farligt, så jag slängde mina skor,
Men när man väntat allt för länge, blir inget som man tror.
Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt.
Du försvann för längesen, men du är fortfarande överallt.
Jag är aldrig nöjd med något, jag har alltid varit sån.
När jag ser mig själv i spegeln, vänder jag mig om.
Det enda jag vill veta är vad som blev så fel,
Men jag ska sakna dig imorgon, för du vet hur jag kan bli.
♥ J e n n i f e r .
Kommentarer
Trackback
