jennifer bergman

Dagen började dåligt. Jag vaknade och var så saaaatans arg. Någon av mina grannar hade kladdat runt hackad ananas i hela trappuppgången för att jävlas, jag var osams med allt och alla och var totalt ursinnig för att ingen lyssnade på mig. Vad som orsakade drömmens sinnesstämning har jag ingen aning om, och jag tror inte jag vill veta det heller.

Som tur var fortsatte dagen lite bättre. Arbetsintervjun på svenskan gick helt toppen, fick bra feedback och är med andra ord helnöjd med att jag gjorde den. När man lyckas bra med saker man egentligen inte vill göra, som man gör för att man vet att det är för sitt eget bästa, då strömmar det in mycket ny energi.

Det är fredag och jag sitter själv hemma, och tvättar. (?) Ja, det gör jag. Mamma blev tvungen att jobba och pappa är ute på den gamla vanliga snöskottarrundan. Men av någon anledning känner jag inte för att misströsta, fester hit och fester dit, så gott som varenda helg för vissa - det tilltalar inte mig. Nästa helg däremot, på fredag, då är det rööööj. :) Ser framemot det, ibland är det kul att komma ut och träffa lite folk. Däremot känns det lite deprimerande att faktiskt fylla år inom ramen för att vara tonåring för sista gången. Sen blir man ju tvungen att skylla humöret på typ sin fyrtioårskris, och det låter ju inte alls trevligt..

Fler bra nyheter, när jag sprang idag kände jag inte av någon konstig belastning på grund av broddarna under skorna. Jag fortsätter därför intala mig i att det bara handlar om att vänja sig. Dock får våren gärna göra sitt intåg, jag längtar efter att springa med bra grepp på en och annan mysig grusväg.

» Jag är mitt eget enda redskap, och därför måste jag tro på mig själv.

♥        J e n n i f e r .

Med lite vilja glädje så går det.