jennifer bergman

Gårdagen är en dag jag för alltid kommer bära med mig. En sådan dag som aldrig någonsin kommer blekna i minnet. En sådan dag som betyder så mycket, samtidigt som det är det absolut värsta jag någonsin gjort.

Vi åkte till Umeå över dagen för att hälsa på farmor, min älskade lilla farmor. På grund av cancer och annat diverse krångel i magen åkte vi upp för att ta det där fruktansvärda sista farvälet, innan det var för sent.

Egentligen borde jag inte skriva det här, men jag kan inte ventilera det i tårar mer.

Trots allt morfin de pumpat i henne kände hon igen mig samma sekund hon slog upp ögonen, varenda gång. Hon skärpte sig till och med så mycket så hon frågade vad jag skulle göra efter skolan. Hon grämde sig över att jag skulle behöva se henne så sjuk, och tyckte mer synd om mig än sig själv. Jag och pappa satt om vart annat, höll henne i handen. Pratade. Grät. Grät i massor.

Att säga hej då för sista gången till en människa som trots en massa starka mediciner skärper sig till ett glasklart sinne, och vet precis vad det är som händer. Att samtidigt se henne, min älskade farmor, i ögonen. Hon visste, jag visste.