För alltid ihågkommen och älskad.
Farmors begravning var tung, riktigt tung. Även fast jag vet att farmor helst hade sett oss skratta och glädjas åt att träffas är det såklart helt omöjligt att inte gråta, gråta och gråta. Det var så fint i det lilla kapellet, och Lovisa och Alexandra hade gjort så fina böcker, "mina minnen om dig". De hade målat när de satt på bron och kollade på spindlar, när de kastade sten i bäcken och när de plockade bär.
Det sjunker ändå inte riktigt in att farmor Aina skulle vara borta, förmodligen eftersom jag träffat henne så sällan. Det känns som att hon skulle sitta där på bron och fortfarande kolla på spindlar, eller sitta på lillstugans altan bredvid sin vackra änglatrumpet. Och eftersom det känns så, så antar jag att det är det hon alltid kommer att göra. Oavsett var hennes stoft befinner sig, kommer alltid en del av henne vara kvar hos alla oss, i en massa vackra minnen, i blomstrande änglatrumpeter och i rejäla portioner mat. Vi kommer le vid minnet av henne, precis så som hon hade velat ha det.
Det sjunker ändå inte riktigt in att farmor Aina skulle vara borta, förmodligen eftersom jag träffat henne så sällan. Det känns som att hon skulle sitta där på bron och fortfarande kolla på spindlar, eller sitta på lillstugans altan bredvid sin vackra änglatrumpet. Och eftersom det känns så, så antar jag att det är det hon alltid kommer att göra. Oavsett var hennes stoft befinner sig, kommer alltid en del av henne vara kvar hos alla oss, i en massa vackra minnen, i blomstrande änglatrumpeter och i rejäla portioner mat. Vi kommer le vid minnet av henne, precis så som hon hade velat ha det.
För alltid en ihågkommen och älskad Aina.
♥ J e n n i f e r .
Kommentarer
Trackback
