jennifer bergman

Några känslomässigt jobbiga rader, för att säga att du fattas mig.

Idag skulle min älskade farmor ha fyllt år, och då det är hennes dag springer mina tankar iväg till tiden för ett år sedan, och fram till i april.

5 april åker vi till Umeå sjukhus och hälsar på farmor. Jag gråter oavbrutet hela dagen, jag pratar med henne när hon har de klarare stunderna mellan morfinförvirringarna och håller hennes hand långa stunder. Hon har ont och det smärtar att se henne så. Cancern har gripit tag i henne och det gick snabbt från att vi fick veta om det i januari fram tills nu.

Att lämna farmor den dagen var det absolut värsta jag hittills upplevt. Det rev i hjärtat att veta att jag inte bara sagt hejdå, utan farväl. Att se henne i ögonen och säga "jag älskar dig", och se hur tårarna väter hennes kinder då hon trots morfin lika väl som jag visste att det var våra sista ord till varandra, den smärtan går inte att beskriva i ord. Mitt bland tårar och smärtor säger hon, "jag älskar dig med, lilla du".

Såhär i efterhand skär det också i hjärtat att veta att jag säger till min farmor att jag älskar henne för första gången då hon ligger på sin dödsbädd.

12 april somnar farmor in, lugnt och stilla. Man kan nog säga att hon var byggd av ett rätt segt virke, tjurskallig som få. Den bilden jag har av farmor är också att hon inte tyckte om jämmer och klagomål. Tjurskalligheten jag själv bär inom mig kommer nog som en gen i rakt nedstigande led från henne. Och trots att jag träffade henne så sällan tänker jag på henne så fort något går tugnt. Jag påminnner mig ofta om att "farmor hade verkligen inte tyckt om det här klagandet" eller "farmor hade förmodligen sagt åt mig att rycka upp mig". Skulle hon läsa det här skulle hon fundera på varför jag sitter och minns det där och blir ledsen. Hon skulle tycka att det vore bättre om jag gick och gjorde något annat roligt istället, för sådan var hon.

Så för att göra farmor nöjd, då det trots allt är hennes födelsedag, ska jag sluta att minnas det tråkiga för idag. Jag minns mycket hellre våra fina stunder tillsammans, som ofta fylldes med mysigt prat. Jag fortsätter med att påminna mig själv om att hon förmodligen inte hade tyckt om vissa saker som jag ältar eller gör, och jag försöker ur minnet plocka fram alla de bra egenskaper jag tycker att hon hade. Det främsta jag vill ta vara på efter henne, det är att hon var stark. Det tänker jag också bli, med henne i ryggen.

♥