Rörlig som ett kylskåp.
Om jag fortsätter i den här takten med stretchingen kommer förmodligen rörligheten att hamna på kylskåpsnivån. Men det är kivigt att komma ihåg att stretcha, det är så skönt att komma in i värmen efter man varit ute och sprungit så att man glömmer det viktiga runtomkring. Men, nu är jag i alla fall färdigstretchad, och ja, man får lida för att man fuskat innan. Ingen idé att klaga, det är trots allt totalt självförvållat.
Förvirringen kan nog inte bli värre. Jag vill. Men är det rätt? Det känns i alla fall rätt. Jag tror det skulle bli bättre den här gången, nu när jag vet att det går att prata om saker utan att det händer något. Men om det inte är rätt? Ska jag gå igenom det här en gång till då? Det enda jag vet är att jag inte vet någonting, förutom en sak. Som jag mått de senaste två månaderna har jag aldrig någonsin mått, och alltså måste något saknas. Och du är underbar nog att både förstå och vänta på att mitt känslomässiga kaos ska reda ut sig. Vilket det inte verkar göra, inte utan dig.
» Följ ditt hjärtas röst
(Tyvärr har ingen sagt att det ska vara enkelt)
♥ J e n n i f e r .
Jag väntar så länge det behövs
